Mänsklig aktivitet orsakar en förödande inverkan på planetens biologiska mångfald, vilket leder till den sjätte massutrotningen. Ekologer varnar för att detta hot är oåterkalleligt och har potential att förstöra de förhållanden som gör mänskligt liv möjligt. En ny studie utförd av ekologen Gerardo Ceballos från National Autonomous University of Mexico och naturvårdsbiologen Paul Ehrlich från Stanford University bekräftar att 73 släkten av ryggbenade djur har dött ut under de senaste 500 åren. Denna takt är 35 gånger högre än tidigare uppskattningar och skulle ha tagit 18,000 XNUMX år utan mänsklig inblandning.
Förlusten av hela grenar av livets träd orsakar en snabb stympning av det globala ekosystemet. Olika arters sammanlänkning och deras funktioner inom ekosystemet gör att vissa gruppers utrotning kan få kaskadkonsekvenser. Till exempel har förlusten av myggätande grodor lett till en ökning av malariainfektioner i Centralamerika. Forskarna betonar vikten av att bevara dessa ekologiska funktioner för alla arters välbefinnande, inklusive människor.
Den nuvarande utrotningshastigheten förväntas öka, med potentiellt alla utrotningshotade släkten som försvinner år 2100. Denna accelererade förlust av biologisk mångfald kommer att resultera i en permanent förlust av miljontals år av evolutionär historia och kritiska ekologiska funktioner. Klimatförändringar, tillsammans med andra faktorer som förlust av livsmiljöer och föroreningar, förvärrar destabiliseringen av ekosystem och stör viktiga tidpunkter och interaktioner inom dem.
Det brådskande med denna kris kräver omedelbara åtgärder på global nivå. Politiska, ekonomiska och sociala insatser är nödvändiga för att förhindra ytterligare utrotning och mildra de samhälleliga konsekvenserna. Även om situationen kan verka svår, är det viktigt att inse att vi som medvetna varelser har förmågan att ändra vår kurs och rädda den biologiska mångfalden på planeten. Framtiden för biologisk mångfald och mänsklig överlevnad beror på de åtgärder vi vidtar under de kommande två decennierna.
Källor: PNAS